21 år gammal är Mohamed Bangura redan rik på erfarenheter.
- Både fantastiska och hemska, säger han.
Han tror att slumpen tog honom både till Sverige och till AIK.
Men nu vill anfallaren skriva sin egen framtid.
Mohamed Bangura ger mig sina stora hörlurar så att jag också kan lyssna på artisten Bobo Pain från Sierra Leone. Låten heter ”Emmerson” och är en sorts blandning mellan rap och calypso.
Det är glatt, lekfullt och mycket dansant. En total kontrast till det snöslaskiga busstorg i Solna centrum där jag och Mohamed befinner oss.
– Det är det som är meningen, säger han. Utan dansen och musiken klarar jag inte vintern här.
Mohamed tror att vädret påverkar människor. Är det varmt och soligt blir man social, är det mörkt och kallt blir man mer inbunden. Han brukar tänka på det när han sitter på bussen eller tåget i Stockholm.
– Alla sitter så här, säger han och tittar ner i marken med uttryckslös min.
– Det enda de gör är att titta rakt ner eller hålla på med sina mobiler. Jag ser ingen som talar med någon. Det tycker jag är konstigt.
Mohamed Bangura gör bedömningen att 80 procent av svenskarna är vänliga. Till de resterande 20 procenten hör den berusade man som försökte träffa Mohamed med en ölburk när han stod och väntade på ett tåg tillsammans med en kompis. Dit hör också en säkerhetsvakt på ett köpcentrum som misstänkte Mohamed för stöld, liksom en annan vakt på en känd elektronikkedja.
– Jag var där för att köpa en dator till min fru. Det var många människor i butiken, men han följde bara mig. Det hade inte hänt om jag varit en vit svensk. Till slut fick jag nog och skrek: ”Sluta förfölja mig!”
Mohamed Bangura går upp i varv när han återger historien. Orättvisor är det värsta han vet. Samtidigt säger han att Sverige är det bästa landet han någonsin har varit i.
Själv kommer han från ett land förknippat med strider, barnsoldater och blodiga diamanter. Mohamed var två år gammal när inbördeskriget i Sierra Leone bröt ut.
Hans pappa, som var hövding i den lilla byn Kambia, hade många barn med två olika kvinnor och skickade iväg en treårig Mohamed till huvudstaden Freetown, där han fick bo hos sin styvmor.
– Jag minns inte så mycket av kriget, säger Mohamed. Jag minns mest att vi spelade fotboll hela tiden. Ibland när jag kom hem för sent från en match på gatan brukade min styvmor slå mig över rumpan med en käpp.
Styvmordern dog när Mohamed var tio år. Trots att han fortfarande bara var ett barn fick han lära sig att se efter sig själv.
Han var liten, fattig och i dag händer det att Mohamed undrar vad som hade hänt om han inte träffat Jaques Montouroy.
Jaques Montouroy – av Mohamed enbart kallad ”Papa Jaques” – var en fransk hjälparbetare och fotbollstränare.
Mohamed var en av många unga pojkar i Freetown som med fransmannens stöd fick hjälp med både skola och fotboll.
Jaques Montouroy avled förra året men Mohamed glömmer honom aldrig.
– Han var som en andra pappa för mig.
Det finns även ”en tredje pappa”.
Han bor i Värnamo och vann VM-brons i fotboll 1994.
– Jag var rätt skeptisk till att Mohamed skulle gå till AIK, säger Jonas Thern.
IFK Värnamos tränare hade under våren 2010 en anfallare som var på tok för bra för division 1. Många lag, främst svenska och norska, ryckte i Mohamed Bangura och om han inte drabbats av en mindre axelskada (och missat en testmatch med Örebro) tror Mohamed att han hade hamnat i ÖSK.
I stället hann AIK före.
Jonas Therns farhågor bottnade i att AIK spelmässigt var ett lag i kris och att Mohameds kreativitet skulle drunkna där. Och Thern var inte ensam om sin oro.
– Det är lustigt att jag hamnade i AIK, säger Mohamed. Alla mina kompisar sa att jag var för bra för AIK. De sa: ”AIK suger just nu, du kan inte gå dit.” Men jag följde inte allsvenskan så mycket och tänkte inte på att laget spelat dåligt.
Det finns en del som tror att AIK hade åkt ur allsvenskan om inte du hade kommit?
– Alla säger det. Och det är väl härligt? Alla spelare vill att andra ska se upp till en. Men nu är jag lite nervös för jag vet att pressen blir stor på mig, att det är jag som måste göra målen och så där. Då känner jag bara: låt mig vara! Förstår du? Jag måste få lugn och ro.
Samtidigt är du ju en spelare som vill synas mycket på planen.
– Ja, men inte bara som målskytt. Om jag bara får order att ligga centralt i anfallet är jag en död spelare. Usel. Nej, jag måste få följa bollen hela tiden. Har jag inte en fri roll är det ingen idé för mig. Men den friheten har jag i AIK.
Hur länge stannar du i AIK?
– Jag vet inte. Jag hade anbud från större ligor men AIK sa ju nej. Nu får vi se hur det blir. Men jag spelar självklart för att nå de stora ligorna.
– Min dröm är att spela i Manchester United en dag.
2010 blev fotbollsmässigt Mohamed Banguras bästa år i karriären. Men det innehöll också en stor sorg. Den lilla flicka som Mohameds fru Tata väntade fick aldrig komma till världen. Vid förlossningen tillstötte komplikationer och den tragiska nyheten släpptes precis före höstderbyt mot Djurgården.
– Det var en hemsk dag, säger Mohamed. Om inte jag och min fru fått ett så starkt stöd från AIK hade det tagit längre tid att komma tillbaka. Men så där är det med livet: det sker bra saker, det sker dåliga saker, och du måste kunna hantera båda.
Bra saker och dåliga.
Mohamed Bangura vet vad han talar om. Han är bara 21 år men har redan upplevt så mycket. Själv tror han att alla erfarenheter har gjort honom starkare som människa.
– Det är förresten typiskt att vi möter Djurgården i premiären nu, säger han. Den matchen kommer att bli väldigt känslosam för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar